Utdrag från texter ur boken Mitt Lofoten

Else-Maj Johansson i Lofoten

av Staffan Söderblom

Första gången hon målade ett lofotskt landskap var 1957, en bild från Svolvær, valfångsthamnen, centralorten i Vestfjorden, ungefär halvvägs mellan Narvik och Lofotodden. Det är ett ungdomsverk, av en tjugotvååring, nyss anländ, i sig en fin bild. Och den är intressant som dokumentation av ett första möte med detta nordliga landskap. Målningen visar ett gytter av hus och rorbuer, sammanträngda på typiskt vis, en brokighet av gavlar och tak. Rönnbärsträden invid husen är röda, höstfärgade. Där finns båtar, torkställningar för fisk, ledningsstolpar, allt trängs i bildens branta perspektiv – ett karakteristiskt fiskeläge som de ter sig inte bara längs norska kusten. Men två saker saknas nästan helt på bilden: havet och fjällen, det som mer än något annat konstituerar Lofoten. Vattnet som syns på bilden är ett trångt sund bara, nästan som en kanal, och fjällen som tar vid där samhället upphör är knappt ens antydda. Kanske var det helt enkelt alltför stort, fjällväggen och havsvidden, alltför överväldigande för henne som nyss kommit dit att ge sig i kast med – alltför omänskligt rent av.

Hennes första lofotbild.

Därefter har hon ägnat lång tid åt att studera och måla just detta: havet, fjällen.

Landskapet är orubbligt, och oavlåtligt föränderligt. Havets alla faser från bleke till full storm, det har ingen färg och alla färger – tidvattnet ritar oavlåtligt om konturerna av klippor och skär, strandlinjer. Också ljuset över havet och fjällen skiftar, minut för minut – med vädrets växlingar och årstidernas. Allt skiftar, inte sällan dramatiskt, medan folk lever sina liv i det. Men under dessa rastlösa förvandlingar finns en ofantlig stillhet, en geologisk stillhet, efter de våldsamma rörelser i jordskorpan som en gång bröt upp det som nu kallas Lofotväggen. Det är den stillheten hon målar och har målat, dess avläsbara uttryck i väder, ljus, atmosfärer. Och det finns något nästan paradoxalt i hennes sätt att måla den: med ett slags otålighet. Betraktade på nära håll är hennes bildytor oroliga. Den torkade oljefärgen har överallt spår av häftiga rörelser, penselstråken är på väg åt alla håll. Naturligtvis har det med bildernas faktiska tillkomst att göra, det har handlat om att få måleriskt grepp om en syn, att rekonstruera den hastigt passerande synen, ögon- blicket av ljus, det atmosfäriska läget – det skapande ögonblickets sanning. Men de våldsamma rörelserna i den stillnade färgen förefaller att också ha något med själva geologin att göra: krafterna som har format landskapet självt och som går igen i penselns rörelser, vallarna av färg, den framskrapade duken, ett stort minne. Det pågår ett slags sammansmältning i hennes bilder, av landskapets sätt att formulera sig och människans, en vacker åtbörd av tillhörighet, en erfarenhet av landskapets villkor, som i en strof av Tomas Tranströmer:

Marken är sträv, ingen spegel. Bara de grövsta andarna

kan spegla sig där: Månen och Istiden.

Månen och istiden – havet och fjällen, de grövsta andarnas spår i landskapet. Och människan som betraktar dem.

Texterna sin helhet kan ni läsa här.

Else-Maj Johanssons landskap

av Lars Nygren



Frågan kan tyckas paradoxal eller bara dum. Det är klart att det finns landskap. Men betrakta ordet! ”Land” finns i betydelsen jord, sten, vatten, luft, växter: materia, något materiellt. Men vad är det avslutande ”–skap” i sammanhanget? En avgränsning, ett slags ram?

Jag levde i tio år med Else-Maj Johansson. Efter några år i Paris hamnade vi i Kårsta Kyrkby i Roslagens inland norr om Stockholm. Vi bodde i den nedlagda skolan mellan en medeltida stenkyrka och den faluröda klockstapeln uppe på kullen. Det var en tid då man just kunde ”hamna” i nedlagda skolor och andra stora hus på landet. Gröna vågens tid. Den turbulenta epoken kring 1968 och några år framåt. Också för oss privat blev den tiden omtumlande; vi fick en dotter som dog vid späd ålder.

En av våra grannar hette Bonn-Sven. Det fanns inget nedsättande i namnet. Han bara hette så. Alla sa så. Hans syster Thyra bodde i den gamla lärarinnebostaden i vårt skolhus. Brodern Ägg-Bertil i en gård uppe vid klockstapeln. Bonn-Svenn var en enkel man, som man säger. Konst brydde han sig inte om. Tvärt om. Vad skulle sånt vara bra till!

Men han berättade en gång att det hände när han var nere vid handelsboden att han blev sittande i bilen. I backspegeln såg han dalen och kyrkbyn där uppe. Det hade överraskat honom första gången. Men nu visste han. Det kunde upprepas. Det han såg inramat i backspegeln upplevde han som vackert, som ett vackert landskap. Något han satt och betraktade, försjönk i en stund. Landskapet som föreställning.

Han hade levt i hela sitt liv i det där landskapet utan att ha sett det på det viset. Men i backspegelns inramning och perspektivförskjutning såg han det så.

Det var där, i Kårsta, Else-Maj började göra bilder av landskap. Landskapsporträtt. Åkrar, svartbrun jord under tunga himlar ur ett lågt perspektiv, ibland revor av snö, röda strimmor vid horisonten.

Länge bedrev hon ett slags växelbruk. Vintrarna arbetade hon i Kårsta, somrarna i Lofoten där hon hade hus. Ursprungligen ett primitivt hus, fasttjudrat i berget med stålwire för att klara höststormarna. Huset renoverades, byggdes om, byggdes till. Till slut bosatte hon sig där på heltid. Sedan 1986 är Sørvågen vid Lofotodden hennes fasta adress. Hon lät bygga en ateljé. Det originella ateljéhuset, ritat av arkitekten Knut Gjernes, är både ett landmärke på andra sidan viken och under den mörka årstiden en ledfyr dit åtskilliga av kommunens invånare har sökt sig för att delta i hennes kurser i måleri. Ateljén är en institution i bygden och hennes verksamhet har också officiellt uppmärksammats från Moskenes kommuns sida. 2004 tilldelades hon ett kulturpris. I prismotiveringen framhävs den inspiration hennes egna bilder inneburit, hennes betydelse för barn och unga som hon inspirerat på kulturskolan; och hennes målarkurser med avslutande utställning som varit ”sosiale møtesteder i høstmørket, viktig for oss som bor her. Det er vel derfor knapt noen kommune i landet hvor så stor prosentandel av befolkningen har gått på malerkurs, - hun har framelsket en glede til maling hos folk flest, som vi tror er ganske unik for Moskenes.”